Idag var jag inte alls så frustrerad och uttråkad på ett möte, som inte alls var helt j-vla meningslöst och ett gigantiskt slöseri med arbetstid och pengar som skulle ha kunnat användas på så oändligt många bättre sätt. Jag skrev verkligen inte i protest en setlist baserad på ”The River” inför helgens tredje Springsteenkonsert medan jag nickade och låtsades anteckna meningslösheter.

Det blev inte en helt perfekt setlist som jag funderar skicka till Bruce, så slipper han jobba i onödan utan kan glädja sig åt att arbetstiden användes till nytta på en anonym arbetsplats där någon inte fått nog.

Nu kanske ni tycker att jag är äcklig men jag har faktiskt inte tvättat håret på sex dagar. Lite sunkig börjar jag allt känna mig, trots att jag körde en dubbelschamponering senast, vilket ger förvånansvärt lång livslängd på renheten. Har jag då blivit lite fnoskig och bestämt att personlig hygien är överflödigt? Nix. Jag har tagit bort en stygg fettboll från hårbotten. Den växte till sig efter att ha legat på lagom oansenlig nivå i flera år. Tillväxten resulterade i klåda varpå jag satt som en schimpans och petade mig på fettbollen stup i kvarten (ja, det där lät allt lite ekivokt). Även om det säkerligen roade omgivningen så roade det inte mig.

Efter operationen, eller OPERATIONEN som jag föredrar att kalla den (herregud, jag fick ju ett helt stygn!), för att skapa lite drama i livet, så fick jag hårtvättsförbud. Sårläkningen kräver visst det. Så här sitter jag och blir alltmer hel och samtidigt allt mindre ren och ser fram emot kvällens höjdpunkt. För nu ska det ske. Kvällens stora begivenhet är Hårtvätt.

Små glädjeämnen är så stora ibland.

Vi var så här nära att spontanboka en resa till New York. Så här. Datum kollade, flygbiljetter ett klick bort och hotellrum kollade och i sista stund bedömda som lite för kostsamma.

*tomheten*

Men kanske man skulle ta och använda alla de där sparade pengarna till en liten oansenlig resa, en som är i princip gratis i jämförelse och vilken himla tur att Europa är så nära när man är klok nog att inte åka till Amerika på impuls.

*klick och häpp*

Berlin – wir sind gleich da!

Jag har en bok som heter ”Få det gjort!”. Den handlar om att få saker gjorda, till skillnad från att prata om att få saker gjorda. Jag har inte läst boken men funderar på det. Risken är bara att jag då slutligen oundvikligen måste göra det där som jag tänkt men inte fått till riktigt.

Äh, nu gör jag det (alltså inte läser boken utan det där andra (ja, det handlar om ännu en förbannad rapport som jag inte får ur händerna och om någon presumtiv arbetsgivare någonsin hittar den här bloggen så är jag dömd till evig oanställningsbarhet för ingen vill ha en uppskjutare på lönelistan)) bara!

Oh no, you didn’t!

Yes i did. So sue me.

Ska på fest imorgon kväll. Prövade kläder från den egna garderoben, för jag vägrar köpa något nytt just nu. Det mesta kändes fel. För tjejigt, för litet, för felfärgat, för ofärgat. Till sist bestämde jag att ett par byxor och den där toppen får det bli. Byxorna är trånga men toppen är rymlig, så det ska nog maskera muffinmidjan. Och så tänkte jag: ”Jag äter mig smal till imorgon”.

Förresten, här sitter jag och äter godis.

Mannen före mig i mataffärskön fumlade med gamla fingrar efter mynten. Fingrarna var stela och ögonen såg inte som förr. Han hade tre gånger frågat efter summan han skulle betala. Öronen hörde inte heller som förr. ”161 kronor?! Det kan inte stämma!”, utbrast han när han till sist hörde. Man får ingenting för pengarna längre, verkade han tänka medan jag tänkte att han lärt sig att förvalta sitt pund väl, när jag tittade till på varuhögen. Kanske måste man det som pensionär.

Kassörskan var inte otrevlig men hon var sannerligen inte trevlig heller. Hon upprepade som en robot summan han frågade efter, utan att ändra vare sig ljudstyrka eller ordval. Leenden kostade extra. Mannen kämpade med sedlarna, såg fel och fick hjälp att hitta rätt av kassörskan som säkert var stressad av kön som växte. Bredvid mig stod en kvinna som skulle köpa sköljmedel. Hon sökte redan tidigt min blick och försökte med ögonen utbyta ett himlande samförstånd över hur långsamt det gick. Hon stirrade surt på den gamle, försökte slita till sig min blick, himlade och frustade lågt.

Jag stirrade i taket. Tittade på mannen som i panik torkat sin gammelmansrinnade näsa mot ovansidan av handen så att den blänkte. Jag stirrade genom kvinnan som sökte samförstånd. Jag var tom i ansiktet som om jag aldrig tänkt tanken på att det skulle bli min tur att betala. Jag ignorerade kvinnan ännu en gång och tänkte att nu skriker jag snart. Skriker att det finns inget samförstånd här, att han får väl ta all tid han behöver, att han gör så gott han kan och du kan väl vara lite människa en måndag i mars och hur viktigt är ditt sköljmedel om en vecka eller ens tio minuter?!

Men jag skrek förstås inte.

Sprang på en gammal bekant på lunchen. Han av den generationen att kramas gör man inte utom familjen, Jag av den härkomsten att kramas gjorde jag aldrig utom familjen innan jag flyttade till hufvudstaden. Här har alla regler krackelerat och kramandet följer en slags oklar logik som för det mesta hamnar bortom pinsamhetens brant. Idag började jag liksom hovra, alltså luta mig mot och antyda kramavsikt. Skulle det kramas eller ej?! Han hovrade tillbaka men så bestämde vi att glada tillrop och frågor om nutiden kunde räcka.

Det var visst helt okej att vara färdig med arbetslivet. Man kunde visst ägna sig åt hobbies och sånt. Jag kan verkligen avundas 40-talisterna. De har liksom fått allt. En stadigt växande välfärd där de kammat hem vinsterna genom alla livets faser, så ser det ut för mig i alla fall, och nu går de i pension med hälsan och många års livskraft i behåll. Ja, jag är avundsjuk, det medges förbehållslöst.

På fikarasterna på jobbet diskuteras det pension minst tre gånger om dagen. Man pratar om hur man ska trappa ner arbetet de sista åren innan man tar pension, fortfarande på heltidsanställning förstås. Jag är lite sur på 40-talisterna ibland. Jag som ska jobba minst tills jag är sjuttio. Fast det var roligt att se den gamle bekanten och det var roligt att han var glad och helledig efter sitt arbetsliv.

I veckan blev det kris på trosfronten. Inte den som handlar om Gud, utan den betydligt mer konkreta sorten. Alla resårer tar slut samtidigt, det är ett obestridligt och obegripligt faktum. I detta läge av undermåliga småplagg begav jag mig till ett varuhus som hade erbjudandet ”ta 3 betala för 2″. Då jag valt alltför länge, för det är allvarliga saker det här, så betalade jag och gick. Hemma såg jag på kvittot att erbjudandet blivit ”tag 3 betala för 3″. Föralldel inget orimligt villkor, men inte heller det varuhuset ståtat med.

Dagen därpå gick jag tillbaka och sa att jag gärna ville ha tillbaka de sextionio kronor det handlade om. Expediten hamnade snabbt i ett dilemma. Å ena sidan måste hon fysiskt få se på de små plagg det handlade om för att kunna avgöra om de hörde till rätt kategori för erbjudandet, å andra sidan stod en välordnad kvinna framför henne och hävdade sin rätt på ett trovärdigt sätt och varför skulle denna kvinna försöka tillskansa sig sextionio kronor på ett så tillkrånglat sätt? Jag erbjöd mig flyktigt att visa ett av de små plaggen, det jag för dagen hade på mig, men expediten avböjde. Sen fann hon nåd och kringgick systemet. Under tiden stod en av hennes kollegor och himlade med ögonen och pratade om ”de där uppe” som bestämt sig för att göra livet surt för sina anställda med obegripliga koder i kassan som de i sin icke-expeditsfär tyckte var kostnadseffektiva. ”Ungefär som på mitt jobb”, hann jag flyktigt tänka, innan jag kom på att vårt system verkligen på riktigt är jättegenomtänkt och detaljutformat för att sätta fingret på och befrämja kärnverksamheten i organisationen.

*hahahaha*

Ursäkta skrattanfallet.

Med mina sextionio kronor gick jag till ett kafé. Där tänkte jag ”en smoothie, för en stor macka är för mycket just nu och man kan ju inte äta fikabröd till lunch”. Sen sa munnen ”En semla och en kopp kaffe, tack!”. Jag vet inte hur det gick till men alla kronor utom en, från den nyligen utverkade rabatten, gick åt.

Huvudvärk på gränsen till sängläge, frustration över lokaltrafiken, vädret och hur folk är. Man frågar sig: Var det en bra idé att mejla till styrelsen för bostadrättsföreningen om det där som de tammefan aldrig får ändan ur vagnen och löser, just då?

Jag tyckte ju det.