Skrivet av: Lottchenn | 10 juli, 2013

Kan inte gå kall kalkon på koffein

Vad jag inte gjort idag: Druckit kaffe.

Effekt: Tungt huvud.

Fråga: Ska jag ta en huvudvärkstablett eller sova bort det?

Funderingar: Måste komma ihåg att dricka kaffe även på semestern, då jag är hemma. Jag har ingen ambition att avstå kaffe, det är bara så att jag aldrig slår på kaffebryggaren hemma. Den specifika beteendeloopen hör till arbetsplatsen. Inte har jag gått förbi något av de vanliga kaffeköparställena idag heller. Fick helt enkelt ingen påminnelse. Så nu sitter jag här med koffeinabstinens och ska verkligen se till att få min giftdos imorgon.

Annonser
Skrivet av: Lottchenn | 8 juli, 2013

Fem små punkter

En lista:

  • Varit på semester och känt att jag borde få en lägenhet i en annan stad, bara att ha som sommarstuga. Finansieringen stavas Trisslott.
  • Deltagit i möhippa som varade i femton timmar. Är långa möhippor det nya svarta?
  • Blivit riktigt ruskigt besviken och som en följd fattat beslut som legat och lurat i bakhuvudet. Det brukar väl gå till så. Och vet ni, jag tror det blir bra. Man kan behöva en käftsmäll för att ta tag i saker.
  • Börjat powerwalka. Lugn i stormen nu, det har endast skett en gång så vi ska allt se om det blir en ovana.
  • Köpt tre par skor på några veckor. Dock ej springskor, det vill säga det enda par jag i förnuftig mening behövde. I oförnuftig mening behöver jag ännu fler andra skor.
Skrivet av: Lottchenn | 11 juni, 2013

Långtgående konsekvenser

”Frun! Hallå, frun!”, ropade ynglingen när jag gick förbi. Han ville sälja en telefon eller ett abonnemang eller el eller vad vet jag. Jag stannade inte eftersom han omöjligen kan ha menat mig. Jag är nämligen fröken, inte alls fru. Den bredaxlade är nämligen obenägen att fria. Extremt obenägen. Det kan röra sig om en äktenskapsfobi.

Bara därför kunde jag inte bidra till landets ekonomi. Nu får han ha det på sitt samvete, den lille committmentfobikern.

Skrivet av: Lottchenn | 10 juni, 2013

Räddat ansiktet

Min hud har exploderat. ”Say what?!”, sa ni nu, eller inte, men jag förklarar i alla fall. När stressen är på och sömnen av och just det brukar ju jag ägna mig åt i en härligt osund kombination, så smäller det till i huden. Pang, pang, pang, säger det och så står jag där med blemmor som jag inte kan låta bli att peta på så att det blir ännu värre. För några dagar sedan såg det för eländigt ut innan jag sminkat (då såg det bara eländigt ut). Nu har det något sansat sig, förmodligen mycket tack vare min fantastiska hudterapeut. Av ren slump och tur hade jag lyckats tillskansa mig en tid utan att vara ute i god tid. Jag blev så lycklig att hon fick en present i form av tre lyxchokladpraliner. Hon blev så till sig av denna enkla uppskattande gest att jag fick en kram och så fick vi leva med att vi liksom blivit lite kompisar fast jag var kund och hon hade vit rock och skulle vara professionell.

Hon klämde som vanligt brutalt på näsan och tystnade som hon gör då arbetet kräver koncentration. Mina porer är tydligen lite talgiga. Sen beslutade hon att ta det lugnt med aha-syran eftersom det slagfält mitt ansikte utgjorde inte kunde tåla vad som helst. Istället blev det extra mycket lugnande ansiktsmask och massage av spända käkar. Jag älskar att få massage. Den var så effektiv att jag blev fullständigt ineffektiv resten av dagen. Lyckades avstyra att jag skulle fixa middag och fick istället med den bredaxlade på restaurang där maten stod precis i paritet med det mellanprisläge som sedan stod på notan. Gott så.

Nu sitter jag med ett ansikte på bättringsvägen. Tack för räddningsaktionen!

Skrivet av: Lottchenn | 31 maj, 2013

Osorterat babbel

Då var det dags att bli trött på sig själv igen, för vad gör jag på ”Zalando”, vilt klickande efter något användbart? Jag ska inte ha någon mer klänning nu. Nej, det ska jag sannerligen inte! Inte förrän jag behagat använda de som hänger i garderoben, inköpta för att ”de skulle gå till allt och passa både på jobbet och fest”. Inte ska jag ha några nya högklackade skor heller, inte förrän jag bevisat för världen och mig själv att jag faktiskt kan tänka mig att gå utanför hemmet i ett par. Så, då var det bestämt.

Annars kan jag meddela att en resa med lilla mamma och Schwester gick fint. Landet var franskt och staden parisisk. Jag talade franska så erbarmligt långsamt att man med lätthet hade kunnat uppfinna ett helt nytt språk (med enklare grammatik) under tiden det tog att beställa en enkel måltid. Enkel och enkel förresten. Även den enklaste måltid är fabulös i franska länder. Förutom på ett ställe där jag klagade på den uppenbart microvågsvärmda, en dag tidigare tillagade, gummikycklingen och fick till svar att det skulle vara så och kunde jag vara så god att betala fullt pris? Visst. Låt oss föralldel inte bråka över gummikyckling, det är så ovärdigt. Jag betalar fullt pris. Och skriver en dödlig recension på ”Tripadvisor”. Förutom det höll jag mig föredömligt lugn (förutom när jag skällde på några tyska turister för att de misskötte sig, men Schwester skällde ut ett annat sällskap, också tyskar (herregud, när blir en komisk förutfattad mening en sanning?) så det jämnar ut sig, jo, det gör det) och harmonisk.

Nu är det fredag. Det är en god sak.

Skrivet av: Lottchenn | 23 maj, 2013

Hej då Bobby Jean

Men hur var konserterna då? Alltså, det är ingen idé att ens börja beskriva hur det känns att sitta där och fatta att de tänker spela hela ”Born to run”, väldens bästa skiva, rätt upp och ner. Jag kan bara säga att det var lycka och gåshud. Det var första gången jag gick typ själv på konsert. Typ kommer sig av att vi var en grupp som gick tillsammans men som satt på spridda platser. Tanken hade föresvävat mig att sälja min biljett. Delvis för att jag visste att jag skulle gå på de två kommande konserterna, delvis med tanke på det där obekväma i att gå själv. Skulle jag verkligen kunna ha nöje av upplevelsen utan någon att titta på i lyckligt samförstånd? Svaret var JA. Jag måste rekommendera alla som är tveksamma till gå-på-konsert-själv-upplevelse att pricka in en där hela ”Born to run” spelas, gärna av Springsteen och hans glada E Street band. Det var en magnifik mogenhetsrit i att känna att nämen jag kan väl ha exakt den konsert jag vill, utan sällskap som krycka.

Om jag hade sålt den där biljetten hade jag aldrig förlåtit mig själv. ALDRIG. A.L.D.R.I.G.

Och så kom hela ”Darkness on the edge of town” kvällen därpå. Man blir ju nästan förbannad, så bra var det. Och så avslutningen en vecka senare med hela ”Born in the U.S.A.”. Jag köpte CD:n några dagar innan. Den har inte helt tilltalat mig, förmodligen för att den är så sönderspelad. Men nu var det bra. Tänk överjävligt bra, som någon rescensent så träffande beskrev det.

Sen var det slut. Och grejen är den att jag tror att det verkligen är slut nu. Jag tror inte vi ser Springsteen på turné i Sverige igen. Jag tror att den först smygande, sedan alltmer påtagligt vemodiga stämning som sipprade genom tappra försök till rock, var tecknet på att det här är tack och hej. Det kändes som att de hade den där känslan av gråt i hela kroppen som man har när det samtidigt bara inte är möjligt att börja gråta. Det gäller att sätta en fot framför den andra tills man är framme och inte låtsas om att det nästan inte går. The show must go on om man är ett proffs.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det men jag ska inte tjata utan säga:

And I’m just calling one last time, not to change your mind
But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean

Skrivet av: Lottchenn | 7 maj, 2013

Vad jag absolut inte gjorde

Idag var jag inte alls så frustrerad och uttråkad på ett möte, som inte alls var helt j-vla meningslöst och ett gigantiskt slöseri med arbetstid och pengar som skulle ha kunnat användas på så oändligt många bättre sätt. Jag skrev verkligen inte i protest en setlist baserad på ”The River” inför helgens tredje Springsteenkonsert medan jag nickade och låtsades anteckna meningslösheter.

Det blev inte en helt perfekt setlist som jag funderar skicka till Bruce, så slipper han jobba i onödan utan kan glädja sig åt att arbetstiden användes till nytta på en anonym arbetsplats där någon inte fått nog.

Skrivet av: Lottchenn | 29 april, 2013

Snart renhårig igen

Nu kanske ni tycker att jag är äcklig men jag har faktiskt inte tvättat håret på sex dagar. Lite sunkig börjar jag allt känna mig, trots att jag körde en dubbelschamponering senast, vilket ger förvånansvärt lång livslängd på renheten. Har jag då blivit lite fnoskig och bestämt att personlig hygien är överflödigt? Nix. Jag har tagit bort en stygg fettboll från hårbotten. Den växte till sig efter att ha legat på lagom oansenlig nivå i flera år. Tillväxten resulterade i klåda varpå jag satt som en schimpans och petade mig på fettbollen stup i kvarten (ja, det där lät allt lite ekivokt). Även om det säkerligen roade omgivningen så roade det inte mig.

Efter operationen, eller OPERATIONEN som jag föredrar att kalla den (herregud, jag fick ju ett helt stygn!), för att skapa lite drama i livet, så fick jag hårtvättsförbud. Sårläkningen kräver visst det. Så här sitter jag och blir alltmer hel och samtidigt allt mindre ren och ser fram emot kvällens höjdpunkt. För nu ska det ske. Kvällens stora begivenhet är Hårtvätt.

Små glädjeämnen är så stora ibland.

Skrivet av: Lottchenn | 21 april, 2013

Nästan germanskt sparsamma och ordentliga

Vi var så här nära att spontanboka en resa till New York. Så här. Datum kollade, flygbiljetter ett klick bort och hotellrum kollade och i sista stund bedömda som lite för kostsamma.

*tomheten*

Men kanske man skulle ta och använda alla de där sparade pengarna till en liten oansenlig resa, en som är i princip gratis i jämförelse och vilken himla tur att Europa är så nära när man är klok nog att inte åka till Amerika på impuls.

*klick och häpp*

Berlin – wir sind gleich da!

Skrivet av: Lottchenn | 3 april, 2013

Ta sig över tröskeln

Jag har en bok som heter ”Få det gjort!”. Den handlar om att få saker gjorda, till skillnad från att prata om att få saker gjorda. Jag har inte läst boken men funderar på det. Risken är bara att jag då slutligen oundvikligen måste göra det där som jag tänkt men inte fått till riktigt.

Äh, nu gör jag det (alltså inte läser boken utan det där andra (ja, det handlar om ännu en förbannad rapport som jag inte får ur händerna och om någon presumtiv arbetsgivare någonsin hittar den här bloggen så är jag dömd till evig oanställningsbarhet för ingen vill ha en uppskjutare på lönelistan)) bara!

Older Posts »

Kategorier